Erika Aittamaa
De flesta känner till Lovikkavantar och att dessa är tjocka, varma och ulliga. Men kvinnan, som skapade vanten. Vem var hon? Historien går långt tillbaka i tiden.
Hon hette Erika Aittamaa som gift, född Kruuka, 1866 i byn Junosuando. Som vuxen var hon en fattig skogsarbetarhustru med stor familj. I byn kallades hon "Riga". Man kan säga att hon var en stark och uppfinningsrik kvinna. För att få in lite extra pengar till sin familj var hon tvungen att jobba med att hjälpa till vid skörden i byn. Som en karl slet hon!
Hon stickade också på beställning. Många var de som berättade om hennes skicklighet i stickning. De som hade möjlighet lämnade ull till Erika så att hon kunde sticka vantar. En kund blev missnöjd och tyckte att vantarna var hårda. Erika hade stor skaparanda och gav inte upp. Hon tvättade vantarna flera gånger och ruggade upp dem med ullkardan. Som ni förstår blev kunden nöjd med de mjuka vantarna. Detta var år 1892 och den första lovikkavanten var stickad. Hon prydde senare den sortens vantar med flerfärgade broderier. Det kom in många beställningar. Erika lärde kvinnorna i byn att tillverka sådana vantar. Än i denna dag kan man köpa äkta lovikkavantar i byn Lovikka. Det finns ett särskilt sigill för äkta lovikkavante. Erika avled 1952 vid en ålder av 86 år. Hennes namn är för alltid förknippat med lovikkavanten.
Visste du att lovikkavantar finns på frimärke från 1998 (8 kr)!
När man åker genom byn Lovikka kan man se en jättevante i ett litet hus vid vägen. Den vanten är ett äreminne till Erika Aittamaa och hennes gärning. Många kvinnor i byn har arbetat med det projektet. Invigningen av jättevanten skedde 2007. Till den gjorde Elis Falsund, brorson till Erika, en sång.
Lovikkavanten
På hästforors tid, när det var riktigt kallt de bönder som körde, dom frös och de svalt.
I Lovikka by, ja där satt det en tant som stickade uppå en vant` men vanten blev hård, den blev ej skön att ha det gällde att hitta ett sätt som var bra att få den att sitta så skönt uppå hand det grubblades vid älvens strand.
Ja, den vanten är skön, men när marken är grön vintervanten i vila får va` men när vintern är här, då blir vanten så kär ja, alla vill vanten ha
Erika var av idéer så full hon karda och spann av den finaste ull nu vantar hon stickade av detta garn och skötte sen make och barn sen tvätta och rugga och tvätta å sen hon tvätta och rugga och tvätta igen nu vanten blev mjuk och så härlig och len men ofta blev kvällen så sen
Ja, den vanten är skön, men...............
I Lovikka by, just vid Torne älv där kan du köpa vantarna själv den vanten kan verkligen bliva din vän för den stickar kvinnorna än. Om Lovikkavanten helt äkta ska va´ ett märke som visar det måste den ha och runt om i hela vårt avlånga land syns vantarna uppå var hand.
Ja, den vanten är skön, men...........
Musik och text; Elis Falsund, brorson till Erika Aittamaa.
Lovikkavantar t.v. stickade av Solveig Larsson
Källor: "Sticka med Hemslöjden" 1980, "Stickat från Norrbotten" 1978, Invigningsbladet 2007.
Glasmontern till minne av Erika Aittamaa och hennes lovikkavantar. Detta finns i byn Lovikka.Visste du att lovikkavantar finns på frimärke från 1998 (8 kr)!