Jag heter Solveig Larsson, född och uppvuxen i Luleå. Här utbildade jag mig också till det som då kallades folkskollärare. Jag har även haft tjänst som språklärare på högstadiet. Under 40 år har jag tjänstgjort i olika skolor i Kalix. 2005 flyttade jag och min make Leif, också lärare, till Luleå. Vi bor i ett gammalt hus på Gültzauudden, faktiskt på samma gata där jag bodde som nyfödd och senare under realskole- och gymnasietiden.
När jag var yngre spelade idrott och särskilt basketboll en viktig roll för mig, både som spelare och som ledare. Nu är det barnbarnen som spelar basket. För min del är det nu läsning och framför allt stickning som är de stora intressena. Att det blev stickning hänger samman med en sjukdomshistoria, som gjorde det svårt för mig att handskas med tunga saker eller att göra stora rörelser. Vantstickning är den perfekta sysselsättningen och i kombination med att rita mönster en mycket stimulerande verksamhet.
I min bakgrund fanns en mamma som stickade stort och smått och en mormor som var lika duktig. Jag behövde aldrig sticka i yngre år. Men påverkad blev jag förstås.
Då jag för cirka 10 år sedan själv började sticka på allvar var det landskapsvantar ur ICA- kurirens häfte. Intresset växte sedan till att försöka ta reda på varifrån mönstren ursprungligen kom och hur de vandrat runt i världen. Antikvariat visade sig vara en fin källa att hitta gamla stickböcker och korsstygnshäften på. Roligast av allt är det när man kan få stickmönster eller gamla stickade vantar av äldre människor, som kan berätta en historia om deras vante.
Just sådana episoder då ett brev plötsligt anländer med endast en vante i, men en mycket speciell vante, brukar jag ta upp och berätta om, när jag då och då håller föreläsningar om vantar och vantmönstrens historia.